Och så var hon hemkommen från glesbygden. Ack så kul vi haft, men ack så skönt att vara hemma. Men det är väl så det ska vara. Mulet väder, omtänksamma morföräldrar, mängder av minnen och insektsbett, men inte en enda bild. Det enda jag glömde hemma var nämligen mitt minneskort och ni kan ju gissa hur länge jag var förbannad på mig själv. Det är bara att tiga och glömma den lilla detaljen. Jag drar ut och cyklar i Piteås makalösa kvällssol som synes ovan. Därefter ska stuglukten duschas bort. Adjöken.
