Johanna Eriksson

Jag är en rätt ångestriden person. Det bygger upp, kloggar igen, blir skit och helvete av alltsammans med jämna mellanrum och så istället för att som en sund person bara bli förbannad eller irriterad över faktumet så rinner det över helt och hållet i en kemisk reaktion med massa annat begravt som vill hemsöka mig och så blir det kaos.
Som förra veckan då jag natten till söndag 4.32 fann mig själv i ett hav utav prylar jag tidigare stoppat undan men nu dragit ut ur diverse lådor, väskor, hörn och skåp som inte rörts på åratal. Jag fick liksom panik och bara kastade allt jag hade på golvet. Trodde att om jag fixade röran på utsidan skulle det bli lättare med röran på insidan. Och det funkar ju! Typ. Det födde liksom ett sjukt driv att vilja organisera praktiskt taget hela mitt liv, vilket jag då hade tänkt ta tag i. Nu finns det väl inte en kotte som fortfarande läser den här bloggen, men det gör icket något! Ty jag behöver bara en plats att spy ut alla mina framsteg och projekt, liksom en liten squash-vägg att kasta skit på och få något tillbaka genom att reflektera.
Det är ju vilt utav mig att kasta ut det här när jag egentligen inte alls har en plan ännu. Men det kommer väl till i processen, och det ska ni (jag) få om ni känner för det (det gör jag).