I Am Iron Man.
Ja var börjar man egentligen? I torsdags satt jag spynervös i en taxi son skulle föra mig till Kallax där jag skulle flyga för första gången på egen hand. Men det är ju faktiskt inte det viktiga, eller det intressanta. Utan fredagen såklart. Farsan och jag tog tuben till Stockholm City och handlade skivor. Sushi lunch och promenad i über-värmen tills vi slutligen infann oss på Stockholm Stadion 17.00. Jag har otaliga gånger försökt beskriva känslorna som bara vällde över när magin på scenen var för mycket att hantera. Jag grät. På riktigt. Geezer Butler dånar iväg världens fetaste riff, Iron Man, och 26 662 människor sjunger med. Finns det någon som någonsin kommer förstå hur mäktigt det var? Jag är fortfarande stel i nacken från all headbanging, men ack så värt.
Jag bifogar det här lilla klippet från -05 för att någon kanske ska få ett perspektiv, men jag inser att inte ens detta gör det rättvisa. Kort sagt; you had to be there.
