18 år och ingen koll.
Jag känner mig så jävla myndig så jag tror it det är sant.
18 år. Arton. Ääeejtiiin om man ska vara internationell. Trodde det skulle kännas ganska precis som att fylla 17, och 16, och kanske 15 fast utan alla "hata livet"-hormoner. Men ack så fel jag hade.
Det var nära att jag bet en hund eller nåt i ren chock då lilla mamma frågade om jag ville ha ett glas vin till min kylling och de gröna bönorna som hon ansträngt sig för att bryna till min ära denna torsdag.
Jag är vuxen. "Men på insidan blir jag allt aldrig äldre än 22 hua-ha-ha!" - Är det en sån tant jag ska bli? För i så fall är det bannemig på tiden att jag skrapade ihop det här lilla livet jag har. Shit vad minnen jag ska ha från dessa år när jag är 87 och skrämmer småbarn med min fattiga garnityr. Måste typ börja basket eller skaffa ett jobb eller vad som helst. Göra situationen lite mer spännande. Kanske blir en sån sär vintage-knäppis eller så går jag bara och blir au pair som alla andra. För det ska man väl, va? Alla lyckade och driftiga ungdomar har ju varit au pairer. It's just common sense. Näh shit. Nu gav just framtida-pensionärs-jojjo nutida-nyvuxen-jojjo en hel låda med prestationsångest i födelsedagspresent. Så himla himla onödigt. Det är lika bra att bara ta det som det kommer och göra vad man själv vill, som kurren brukar säga. Och OJ sicken kritik det statementet hade kunnat få av mitt högpresterande kontrollfreaks-jag om hon hade varit på hugget. Ska fan slå henne med en pinne i örat så hon går och gömmer sig under en sten. Jävla mumintroll.
